det var bara upp till bevis

2016-11-19 / 01:11:20

att vara stark i sig själv och samtidigt vara lycklig är nog något jag är påväg att uppnå i mitt liv. jag kan inte säga att mitt liv på något sätt varit enkelt. mitt hjärta har krossats åtskilliga gånger av människor som jag där och då hade planerat hela min framtid med, för mig där och då fanns inget annat än att just den personen skulle vara min framtid och den jag skulle leva med för resten av mitt liv.

i många år så tittade jag på mina föräldrar och tänkte kan det vara såhär bra, jag såg dom som ett par som skulle hålla för alltid. men vad fel jag hade. hela min familj splittrades och skulle aldrig mer bli sig lik. innan var vi en familj på fyra personer och nu är vi fyra personer med olika liv/familjer känns det som. saker kan vända väldigt fort.

för något år sen sa en tjej till mig att jag kommer minsann inte blir något eller lyckas i livet. när hon sa det tog jag illa upp men idag kan jag se tillbaka på det och inse att det enda det handlade om var avundsjuka. för idag har jag ett fast jobb som jag verkligen trivs med, egen lägenhet, egen bil och ett bra socialt liv. så frågan blir vem det var som inte kunde lyckas och bli något?

jag kan fortfarande bryta ihop, gråta och känna hur jag inte orkar mer även att jag har allt jag behöver för att faktiskt känna mig lycklig. för det tar verkligen på krafterna att kämpa fram det där leendet varje dag trots att tankarna går iväg på det förflutna. vissa saker kan ge tillbaka den där obehags känslan jag hade när jag inte sov ordentligt på flera månader pga krossat hjärta och splittrad familj. även den känslan när man hade "vänner" som svek och gjorde saker endast för att göra mig ledsen och sårad.

men vet ni va, människor som sårat mig har en konstig förmåga av att komma krypandes tillbaka när dom insett vad dom förlorat. har börjat bli lite komiskt för 99% chans att dom hör av sig igen. kanske är jag svår att släppa bara sådär? kanske svider det i deras ögon att mitt liv gått vidare? vad vet jag. det värsta av allt är att oftast har jag glömt hur ont det gjorde när dom sårade mig, hur ledsen jag var och allt dom gjorde. det är nog det som kommer slå hårdast mot mig i efterhand och det är nog det som kommer förstår min lycka, men annars är jag nästintill odödlig nu.

för jag är påväg upp från botten och jag kommer att nå toppen tillslut.


Kommentarer

Din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Din blogg:

Kommentar:

Trackback