ångest

2017-12-28 / 23:07:42
Läste precis igenom en blogg jag skrev under 2013 och insåg hur dåligt jag faktiskt mått i mitt liv. Jag har alltid kämpa så fruktansvärt mycket med mig själv och mina relationer. Jag har älskat gränslöst, förlorat allt och ändå kämpat mig uppåt igen. Finns fortfarande dagar då saker som hänt kan göra så fruktansvärt ont. Saker jag trodde när jag var 17 är inte alls samma sak idag när jag är 22. Jag planerade min framtid ofta som yngre. Hur många barn jag skulle ha, vart jag skulle bo och hur jag ville gifta mig. Kanske för att nutiden då var så fruktansvärd att jag var tvungen att tänka på framtiden. För den var ju så långt fram och då skulle den vara finare än vad verkligheten nu var. Jag har träffat människor jag trodde jag skulle tillbringa hela mitt liv med, människor som jag älskat så mitt hjärta gjort riktigt ont.. Samtidigt som dessa människor sårat mig så jag aldrig trodde att morgondagen skulle komma för jag grät och hade sömnlösa nätter. Klumpen i magen växte och jag försökte att låtsas som ingenting. Idag förstår jag inte hur jag orkade, orkade vara så stark. 

När jag har en dålig dag nu år 2017. Gråter jag och mår dåligt en kväll och sen reser jag mig igen. Jag har förlorat åtskilliga personer under året som gått. Det har varje gång gjort ont. En sorg jag kommer bära med mig hela livet. Men en sak som hände 2016 och fram till april 2017 var att jag tog ett jobb som personlig assistent. Ett jobb jag aldrig trodde jag skulle klara av men ett jobb som förändrade hela mitt liv.  Den tjejen jag var assistent åt var en kämpe, en riktig jävla kämpe. Hon har lärt mig så mycket om livet och visat mig vad jag brinner för. Hon gav mig styrkan att börja plugga, finns inget i mitt liv jag inte klarar av. Så fick hon mig att känna när hon gång på gång slog läkare på näsan med hennes styrka om att överleva. Hon har satt spår i mig föralltid. Alltid saknad, aldrig glömd.

Jag hade hoppats att jag hade fått jobba med henne länge till, men hennes kamp tog slut och jag kastades in ett nytt jobb. Tror aldrig jag klarat sorgen om jag inte börjat på ett nytt jobb. Första månaderna på de nya jobbet grät jag på jobbet, hade ångest inför varje pass och vantrivdes för jag kände att allt blev för mycket. Alla kändes så säkra i sin yrkesroll på stället och jag med en sorg i bagaget skulle tackla detta. När augusti led mot sitt slut och även min sommartjänst så började jag trivas. Jag hade desperat sökt andra jobb under sommaren och gått på ett flertal intervjuer. Blev erbjuden ett flertal jobb men tackade i slutändan nej. Vid ett möte med min chef frågade hon om jag inte trivdes på mitt jobb eftersom jag sökt ett flertal andra tjänster och om så var fallet kunde jag välja ett annat ställe till hösten för hon ville gärna ha kvar mig då jag verkligen passade för mitt jobb. Även då kände jag att det är detta jag brinner för, att hjälpa människor som behöver stöttning i vardagen. Hon erbjöd mig ett vikariat fram till april 2018 på stället jag varit på under sommaren. Jag sa att jag ville tänka på saken en stund. Slutade med att jag tackade ja och där har jag tillbringat min höst. Jag trivs jättebra samtidigt som jag nu är redo att testa mina vingar någonannastans. Men vet att det krävs att jag fullföljer min utbildning först. 

Jag ska kämpa nästa år och blir klar, få ordning på mitt liv och må bra! Ta tag i träningen seriöst och bli 100% nöjd med mig själv och mitt liv. Jag vet att det är en jävla resa jag måste göra. Men jag ska fixa det! Ikväll har allt känts tungt. Jag har gråtit en stund, haft hjärtklappning i form av ångest. Jag har insett att jag får ångestattacker. Hjärtat slår hårt i brösten och jag får riktig ångest. Detta händer inte ofta men när jag känner att något är fel eller att stressen tagit över så brister det fullkomligt. Men nu ska jag se framåt, det blir bra vad som än kommer. 

(null)






RSS 2.0