det gör så ont

2017-09-29 / 23:34:15


Tänkte testa på det här med att blogga igen för att på något sätt kanske få ut mina känslor och även reda ut alla min tankar som verkligen flyger i min hjärna dagligen. Jag har tänkt många gånger att jag säkert har någon form av ADHD, för min hjärna går på högvarv och när jag läser om människor med just ADHD så känner jag igen. Kanske är just en diagnos svaret på varför jag känner som jag gör, tänker som jag gör och helt enkelt är som jag är. Men sen tänker jag varför skulle jag klara mitt jobb så himla bra samtidigt som jag lägger ner min själ i att plugga och faktiskt få bra betyg? För just nu jobbar jag 100% samtidigt som jag pluggar 100%. Jag utbildar mig till undersköterska för att kunna få ett fast jobb i något jag brinner för och det är att jobba med människor och hjälpa människor. Men när jag sen läser på blondinbellas blogg om hur hon använder sin ADHD som en superkraft förstår jag att det kanske det jag gör omedvetet. Jag kan inte heller säga att jag har ADHD, jag kan inte skylla alla mina tankar och känslor på det. För jag vet inte vad som är "normalt" och inte, det enda jag vet är att min hjärna går ständigt på högvarv. Jag stänger ofta in mitt mående och bara kör på utan att stanna upp. Samtidigt som jag är full av känslor och tankar så glömmer jag också bort saker som jag känt en gång. Något som gjorde så fruktansvärt ont för några år kan idag kännas som ingenting. För jag har glömt hur det kändes då. Det skrämmer mig så fruktansvärt att jag fungerar så, att jag glömmer hur det känns att gråta sig till sömns för att livet inte blev som man tänkt sig. 

I april iår förlorade jag någon som stod mig så fruktansvärt nära. Med min magkänsla så visste jag redan att allt var försent men ändå hade jag ett litet hopp när telefonen ringde att beskedet skulle vara positivt. Men så var inte fallet. Jag grät, grät och grät ännu mer. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig. För som jag hade kämpat för denna människas liv i 1 år, så många gånger som jag på riktigt räddat livet på henne. Jag ångrar inte en sekund av mitt år där. Det gav mig en sån otrolig arbetslivserfarenhet och jag visste direkt vad jag ville göra resten av mitt liv.

Sen har vi det här med att ha skilda föräldrar som båda har ett "eget" liv utan att man känner sig särskilt involverad i det. Det gör också så fruktansvärt ont, men inget jag någonsin skulle visa eller erkänna. Att något så nära kan vara så långt borta. Visst jag kommer alltid sakna att ha dom där föräldrarna som alla andra verkar ha samtidigt som jag i stort sett klarar mig själv och har alltid gjort. Men det är just det att behöva ta strider och höra saker som man inte vill höra som gör så jävla ont.

Kanske är det inte konstigt att mina känslor och tankar är överallt efter allting som jag har gått igenom. Kanske är det bara mänskligt och en period som man går igenom i livet. Men på något sätt hade det varit skönt att ha något att "skylla" på varför man känner som man gör och beter sig som man gör. 

Idag har jag hittat ett nytt jobb. Jag jobbar på en gruppbostad. Jag trivs som fisken i vattnet. Hade en fruktansvärd negativ inställning till en början och letade desperat efter jobb hela sommaren under mitt sommarvikariat. Blev erbjuden ett flertal jobb som jag tackade nej till konstigt nog då jag insåg att jag faktiskt trivdes på gruppbostaden. Kollegorna är underbara och jag ångrar inte en sekund. Det är så konstigt det där hur livet vänder. 

När jag skrivit den här texten har jag gråtit, skrattat och nästan somnat. För klockan slår i skrivande stund 23:30 och min klocka ringer klockan 6 imorgon så jag behöver sova nu. Det känns bättre nu efter ha skrivit av sig. Även att ingen läser detta så har jag ändå lättat på hjärtat. Det känns bättre för stunden. Nu ska jag försöka sova och glöm inte livet är underbart, vi måste bara hitta dom där underbara sakerna i livet..


Kommentarer

Din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Din blogg:

Kommentar:

Trackback